Idag har jag förlåtit en person som gjort mig ledsen, förbannad och rädd. Flera gånger har han försökt be om förlåtelse. Jag har vägrat lyssna.
Förlåtelse är stort. Man blir lycklig av att förlåta. Det kanske finns många som man matchar själ och inspireras av, men vissa är speciella.
"The beauty of life lies in the ability to forgive and live in harmony with others, despite their wrong doing to you."
Jag är lyckligare idag.
Tack.
tisdag 27 februari 2007
onsdag 21 februari 2007
The Iraq War De-Escalation Act
http://action.barackobama.com/iraq
Jag vet inte tillräckligt mycket om Barack Obama ännu. Men han har blivit lite av min politiska förebild. Han avancerar snabbt. Han lyssnar. Han vågar ta ställning, trots att alla råder honom at vara försiktig så att han inte i tidigt stadium blir överkörd av fru Clinton. Irak väcker äckelkänslor. Barack ger framtidshopp!
"I was opposed to this war from the beginning because, in part, I believed it would lead to the devastating, open-ended occupation in which we find ourselves mired today.
I've introduced legislation that would bring this tragic chapter in our history to a close.
It's called the Iraq War De-Escalation Act. It makes the U.S. policy on Iraq crystal clear. It stops the escalation now and begins a redeployment to bring U.S. combat forces out of Iraq by March 31, 2008.
If you want to cut through the political games and support a clear policy that will get us out of Iraq, sign on to support it now and spread the word:
http://action.barackobama.com/iraq
This campaign is about the hopes and dreams of people like you. And the cost of the continued occupation of Iraq stands in the way of meeting the many challenges we face.
We can't change America until we change direction in Iraq.
We can't be naive. It won't happen today. It won't happen tomorrow.
But this campaign offers the opportunity for people like you to organize in your own community. Together we can build the critical mass to affect that change."
Jag skulle kunna tänka mig att jobba i hans valkampanj nästa sommar.
Jag vet inte tillräckligt mycket om Barack Obama ännu. Men han har blivit lite av min politiska förebild. Han avancerar snabbt. Han lyssnar. Han vågar ta ställning, trots att alla råder honom at vara försiktig så att han inte i tidigt stadium blir överkörd av fru Clinton. Irak väcker äckelkänslor. Barack ger framtidshopp!
"I was opposed to this war from the beginning because, in part, I believed it would lead to the devastating, open-ended occupation in which we find ourselves mired today.
I've introduced legislation that would bring this tragic chapter in our history to a close.
It's called the Iraq War De-Escalation Act. It makes the U.S. policy on Iraq crystal clear. It stops the escalation now and begins a redeployment to bring U.S. combat forces out of Iraq by March 31, 2008.
If you want to cut through the political games and support a clear policy that will get us out of Iraq, sign on to support it now and spread the word:
http://action.barackobama.com/iraq
This campaign is about the hopes and dreams of people like you. And the cost of the continued occupation of Iraq stands in the way of meeting the many challenges we face.
We can't change America until we change direction in Iraq.
We can't be naive. It won't happen today. It won't happen tomorrow.
But this campaign offers the opportunity for people like you to organize in your own community. Together we can build the critical mass to affect that change."
Jag skulle kunna tänka mig att jobba i hans valkampanj nästa sommar.
torsdag 15 februari 2007
Tulkarem
I Hebron var konflikten, soldaterna och bosattarna narvarande hela tiden. Till patriarkernas grav kom turistbussar fran andra bosattningar och Israel.
Tulkarem ar annorlunda. Omringat av bosattningar sa ar det har stora delar av muren borjat byggas upp. Innan andra intifadan arbetade 25% av staden 70 000 invanare i Israel. Idag ar den siffran 4 – 5%. Bonderna vi traffade pa checkpointen har skiljts fran sin mark – den ligger pa andra sidan muren. De staller varje dag sina bilar utanfor checkpointen, gar igenom och brukar sin jord. Checkpointen ar open tva timmar pa morgonen och tva timmar pa eftermiddagen.
Vi star i koket och kokar nagon slags indisk gryta. Det ringer. Middagsgasten meddelar att hon blir en timme sen. Den israeliska armen har akt in i stan och vi ombeds att stanna inomhus. En kort stund senare hors en ljudbomb (anvands for att skrammas). Bor man har hor man skillnad pa ljudbomber och vanliga bomber.
Tulkarem har annars kannts mer avslappnat an Hebron. Kanske for att jag varit har langre nu. Kanske for att det regnade vid checkpointen i morse och darfor inte var sa mycket folk. Kanske far att vi malat fingerfarg med barnen pa barnhemmet. Kanske for att kvinnorna i flyktinglagret var sa glada och fantasirika.
Utanfor hors minareterna. En timme har passerat, gasterna ar pa vag, maten luktar harligt och Israeliska militaren verkar ha funnit den killen de sokte och rullat ur stan igen.
Ikvall har vi filmkvall.
Kanslan i magen? Just nu ilska. Ar ganska hungrig ocksa.
Tulkarem ar annorlunda. Omringat av bosattningar sa ar det har stora delar av muren borjat byggas upp. Innan andra intifadan arbetade 25% av staden 70 000 invanare i Israel. Idag ar den siffran 4 – 5%. Bonderna vi traffade pa checkpointen har skiljts fran sin mark – den ligger pa andra sidan muren. De staller varje dag sina bilar utanfor checkpointen, gar igenom och brukar sin jord. Checkpointen ar open tva timmar pa morgonen och tva timmar pa eftermiddagen.
Vi star i koket och kokar nagon slags indisk gryta. Det ringer. Middagsgasten meddelar att hon blir en timme sen. Den israeliska armen har akt in i stan och vi ombeds att stanna inomhus. En kort stund senare hors en ljudbomb (anvands for att skrammas). Bor man har hor man skillnad pa ljudbomber och vanliga bomber.
Tulkarem har annars kannts mer avslappnat an Hebron. Kanske for att jag varit har langre nu. Kanske for att det regnade vid checkpointen i morse och darfor inte var sa mycket folk. Kanske far att vi malat fingerfarg med barnen pa barnhemmet. Kanske for att kvinnorna i flyktinglagret var sa glada och fantasirika.
Utanfor hors minareterna. En timme har passerat, gasterna ar pa vag, maten luktar harligt och Israeliska militaren verkar ha funnit den killen de sokte och rullat ur stan igen.
Ikvall har vi filmkvall.
Kanslan i magen? Just nu ilska. Ar ganska hungrig ocksa.
onsdag 14 februari 2007
Hebron
Hebon ger intryck
Hebron skapar känslor
De smäller smällare utanför föstret och jag undrar hur en smällare låter annrlunda än en skottlossning. Hör de som bor här skillnad?
Hebron har ca 160 000 invånare och i stan finns två bosättningar (ca 7000 personer). 500 av bosättarna har slagit sig ner i stadskärnan, precis kant i kant med den stora marknaden. Över en av marknadens trånga gränder har de ställt upp pelare och lagt up ett skyddande nätgaller. Nätgaller stoppar stenar och annat som kastas ner från fönstren. Alkohol och annat flytande kommr igenom. På sina ställen ha det hängts upp presseningar.
Nu ska jag iväg och gå brevid Lotta och hennes kollegor på deras dagliga "school-run". Det finns en palestinsk flickskola i Tel Rumedia nere i Gamla stan. Skolan ligger på palestinsk mark men vägen till skolan går förbi bosttarnas hus och en av de många checkpointsen. De palestinska skolbarnen och deras lärare trakasseras genom verbala hot, sten- och äggkastning.
Hur kan man berättiga för sig själv att det är okej att att kasta ägg på elever på väg till skolan?
Jag äter ljuvlig falafel. Dricker starkt kaffe och fascineras av art-deco inspirerade byggnader.
Idag ska vi åka shuttlebus i tre timmar – hela vägen upp till norra Västbanken.
Hebron skapar känslor
De smäller smällare utanför föstret och jag undrar hur en smällare låter annrlunda än en skottlossning. Hör de som bor här skillnad?
Hebron har ca 160 000 invånare och i stan finns två bosättningar (ca 7000 personer). 500 av bosättarna har slagit sig ner i stadskärnan, precis kant i kant med den stora marknaden. Över en av marknadens trånga gränder har de ställt upp pelare och lagt up ett skyddande nätgaller. Nätgaller stoppar stenar och annat som kastas ner från fönstren. Alkohol och annat flytande kommr igenom. På sina ställen ha det hängts upp presseningar.
Nu ska jag iväg och gå brevid Lotta och hennes kollegor på deras dagliga "school-run". Det finns en palestinsk flickskola i Tel Rumedia nere i Gamla stan. Skolan ligger på palestinsk mark men vägen till skolan går förbi bosttarnas hus och en av de många checkpointsen. De palestinska skolbarnen och deras lärare trakasseras genom verbala hot, sten- och äggkastning.
Hur kan man berättiga för sig själv att det är okej att att kasta ägg på elever på väg till skolan?
Jag äter ljuvlig falafel. Dricker starkt kaffe och fascineras av art-deco inspirerade byggnader.
Idag ska vi åka shuttlebus i tre timmar – hela vägen upp till norra Västbanken.
tisdag 13 februari 2007
Gästblogg: Granne med en bosättning
Granne med en bosättning
Gästbloggare: Lotta Angergård
Ok, welcome, säger Hashem där han står i sin trädgård som är full av sopor från den israeliska bosättningen som är hans granne. Trädgården är full av vissna fruktträd som jag först antar befinner sig i vintervila, men sedan pekar Hashem trött på trädens stammar och då ser jag. De är avsågade mitt på stammen, men trädkronorna vilar fortfarande på de anordningar som en gång höll frukten uppe. Nu är det inte längre en vilande trädgård, utan en symbol för övergrepp.
Taggtråd och stenar
Det var år 1986 som de första barackerna ställdes upp bredvid Hashems hus i Tel Rumedia i Hebron. Hösten 2001 blev Hashem och hans palestinska grannar erbjudna en stor summa pengar och green card för att sälja sina hus och sin mark till de israeliska bosättarna i barackerna. Erbjudande avböjdes och två dagar senare stängdes vägarna in till husen av med taggtråd och stenar.
Militärpostering på taket
År 1990 placerades en militärpostering på Hashems tak, en postering som togs bort sex år senare efter att en israelisk människorättsorganisation tagit fallet till Högsta domstolen i Israel. Hashems bror har dock kvar en militärpostering på sitt tak, den har varit där sedan 1998. Svaret på frågan varför militären barrikaderar sig på palestinska familjers hus är "säkerhet", ett svar som jag under min tid här i de ockuperade områdena har förstått verkar legitimera det mesta.
Israeliska fredsrörelsen
Vi har lämnat trädgården och nu står jag inklämd in hörnet i Hashems vardagsrum. I rummet sitter ett fyrtiotal israeler som är på besök i Hebron för att få en bild över situationen. Denna form av alternativ turistresa arrangeras bla av Children of Abraham och Breaking the Silent som är en del av den israeliska fredsrörelsen . Gruppen som nu samlats i Hashems vardagsrum är en blandning av unga och gamla, män och kvinnor. Några kommer från den israeliska fredsrörelsen, andra är privatpersoner med ett intresse för att försöka förstå konflikten mellan Israel och Palestina. Vi står längst väggarna, trängs i soffgruppen och på golvet framför familjens dator. Vi är inbjudna för att se på filmer som visar hur vardagen kan se ut i Tel Rumeida.
Filmvisning
Vi ser på tre filmer som dokumenterats av palestinier och internationella aktörer. Den första visar hur en folkmassa av israeliska bosättare angriper en palestinsk familjs hem. Filmen väcker känslor. Frågorna haglar över Hashem: Har denna film visats för polisen? När hände detta? Var det sommar eller vinter? Har ni tagit filmen till polisen? Har de som attackerat blivit åtalade? Hur kan detta få ske? Varför agerade inte militären som stod bredvid? Hashem svarar tålmodigt att filmen har lämnats till den israeliska polisen som ansvarar för säkerheten i den del av Hebron där Hashems familj bor, men att polisen uttryckt att de inte kan identifiera ansikten på filmupptagningen och därför har inga åtal väckts.
Utegångsförbud
En ung man frågar om det inte varit någon attack på israeler eller bosättare under den perioden då 35 palestinska hem attackerades eftersom folkmassan på filmen ropar "revansch". Hashem förklarar att det hade varit attacker på bosättare under åren, men att det vid denna tidpunkt var utegångsförbud för palestinier i Hebron. Jag står i hörnet och undrar hur man någonsin kan legitimera attacker på enskilda familjers hem.
Attack på skolan
Filmvisningen fortsätter och nu visas hur barn och tonåringar från den israeliska bosättningen Beit Hadassa, som ligger granne med den palestinska flickskolan Cordoba, väntar utanför skolan och ropar slagord om att det inte finns något Palestina. När eleverna och lärarna på Cordobaskolan kommer ut för att gå hem angrips de av knuffar och stenar. Vägen hem blockeras. Jag står i hörnet och ser på filmen som mina kollegor spelat in. Jag svajar och känner en tunghet i hela min närvaro. Barn mot barn! Vad skapar det för samhälle? Jag har fått dessa historier berättade för mig. Hur skolan blivit attackerad, hur stenar och ägg kastas mot de palestinska barnen och lärarna och hur även internationella observatörer är måltavlor.
Overkligt
Den tredje filmen visar hur 75 åriga Mary från Australien, en kvinna som med sin närvaro i Tel Rumedia vill dämpa våldet i området, försöker skydda den palestinska barnen hon följer hem från spott och spe från de israeliska bosättarna. Men Mary får sig en törn själv och faller. Filmerna vi just sett känns overkliga. Men det är verklighet. Filmerna från Hashems grannskap är slut. Alla står tysta. Hashem tar till orda igen och pratar om vikten av att börja prata - palestinier och israeler. Tillsammans kan vi skapa fred, säger han. De israeliska besökarna ställer nya frågor: Har detta visats i TV? Här kunde ju ansikten identifieras, har någon blivit åtalad och fälld? Var fanns barnens föräldrar?
Shabbat Shalom
När frågorna är slut tackar Hashem för besöket och avslutar med att säga "I want to say to you all, Shabbat Shalom”, may the peace of the Sabbath be yours. I trädgården utanför Hashems hem startar samtalen. Det här är människor som jag aktar högt. Att som israel och jude orka se de övergrepp som sker av den egna staten i de ockuperade områdena kräver mod, intresse och kraft. Att orka lyfta sig upp till en nivå av försoning och förståelse.
Lotta Angergård
Ekumeniska följeslagare
Placering Hebron/Al Khalil
E-post: langergard@hotmail.com
Gästbloggare: Lotta Angergård
Ok, welcome, säger Hashem där han står i sin trädgård som är full av sopor från den israeliska bosättningen som är hans granne. Trädgården är full av vissna fruktträd som jag först antar befinner sig i vintervila, men sedan pekar Hashem trött på trädens stammar och då ser jag. De är avsågade mitt på stammen, men trädkronorna vilar fortfarande på de anordningar som en gång höll frukten uppe. Nu är det inte längre en vilande trädgård, utan en symbol för övergrepp.
Taggtråd och stenar
Det var år 1986 som de första barackerna ställdes upp bredvid Hashems hus i Tel Rumedia i Hebron. Hösten 2001 blev Hashem och hans palestinska grannar erbjudna en stor summa pengar och green card för att sälja sina hus och sin mark till de israeliska bosättarna i barackerna. Erbjudande avböjdes och två dagar senare stängdes vägarna in till husen av med taggtråd och stenar.
Militärpostering på taket
År 1990 placerades en militärpostering på Hashems tak, en postering som togs bort sex år senare efter att en israelisk människorättsorganisation tagit fallet till Högsta domstolen i Israel. Hashems bror har dock kvar en militärpostering på sitt tak, den har varit där sedan 1998. Svaret på frågan varför militären barrikaderar sig på palestinska familjers hus är "säkerhet", ett svar som jag under min tid här i de ockuperade områdena har förstått verkar legitimera det mesta.
Israeliska fredsrörelsen
Vi har lämnat trädgården och nu står jag inklämd in hörnet i Hashems vardagsrum. I rummet sitter ett fyrtiotal israeler som är på besök i Hebron för att få en bild över situationen. Denna form av alternativ turistresa arrangeras bla av Children of Abraham och Breaking the Silent som är en del av den israeliska fredsrörelsen . Gruppen som nu samlats i Hashems vardagsrum är en blandning av unga och gamla, män och kvinnor. Några kommer från den israeliska fredsrörelsen, andra är privatpersoner med ett intresse för att försöka förstå konflikten mellan Israel och Palestina. Vi står längst väggarna, trängs i soffgruppen och på golvet framför familjens dator. Vi är inbjudna för att se på filmer som visar hur vardagen kan se ut i Tel Rumeida.
Filmvisning
Vi ser på tre filmer som dokumenterats av palestinier och internationella aktörer. Den första visar hur en folkmassa av israeliska bosättare angriper en palestinsk familjs hem. Filmen väcker känslor. Frågorna haglar över Hashem: Har denna film visats för polisen? När hände detta? Var det sommar eller vinter? Har ni tagit filmen till polisen? Har de som attackerat blivit åtalade? Hur kan detta få ske? Varför agerade inte militären som stod bredvid? Hashem svarar tålmodigt att filmen har lämnats till den israeliska polisen som ansvarar för säkerheten i den del av Hebron där Hashems familj bor, men att polisen uttryckt att de inte kan identifiera ansikten på filmupptagningen och därför har inga åtal väckts.
Utegångsförbud
En ung man frågar om det inte varit någon attack på israeler eller bosättare under den perioden då 35 palestinska hem attackerades eftersom folkmassan på filmen ropar "revansch". Hashem förklarar att det hade varit attacker på bosättare under åren, men att det vid denna tidpunkt var utegångsförbud för palestinier i Hebron. Jag står i hörnet och undrar hur man någonsin kan legitimera attacker på enskilda familjers hem.
Attack på skolan
Filmvisningen fortsätter och nu visas hur barn och tonåringar från den israeliska bosättningen Beit Hadassa, som ligger granne med den palestinska flickskolan Cordoba, väntar utanför skolan och ropar slagord om att det inte finns något Palestina. När eleverna och lärarna på Cordobaskolan kommer ut för att gå hem angrips de av knuffar och stenar. Vägen hem blockeras. Jag står i hörnet och ser på filmen som mina kollegor spelat in. Jag svajar och känner en tunghet i hela min närvaro. Barn mot barn! Vad skapar det för samhälle? Jag har fått dessa historier berättade för mig. Hur skolan blivit attackerad, hur stenar och ägg kastas mot de palestinska barnen och lärarna och hur även internationella observatörer är måltavlor.
Overkligt
Den tredje filmen visar hur 75 åriga Mary från Australien, en kvinna som med sin närvaro i Tel Rumedia vill dämpa våldet i området, försöker skydda den palestinska barnen hon följer hem från spott och spe från de israeliska bosättarna. Men Mary får sig en törn själv och faller. Filmerna vi just sett känns overkliga. Men det är verklighet. Filmerna från Hashems grannskap är slut. Alla står tysta. Hashem tar till orda igen och pratar om vikten av att börja prata - palestinier och israeler. Tillsammans kan vi skapa fred, säger han. De israeliska besökarna ställer nya frågor: Har detta visats i TV? Här kunde ju ansikten identifieras, har någon blivit åtalad och fälld? Var fanns barnens föräldrar?
Shabbat Shalom
När frågorna är slut tackar Hashem för besöket och avslutar med att säga "I want to say to you all, Shabbat Shalom”, may the peace of the Sabbath be yours. I trädgården utanför Hashems hem startar samtalen. Det här är människor som jag aktar högt. Att som israel och jude orka se de övergrepp som sker av den egna staten i de ockuperade områdena kräver mod, intresse och kraft. Att orka lyfta sig upp till en nivå av försoning och förståelse.
Lotta Angergård
Ekumeniska följeslagare
Placering Hebron/Al Khalil
E-post: langergard@hotmail.com
www.skr.org/foljeslagare
söndag 11 februari 2007
Rough Schedule for the Week to come
Tomorrow I get on an early plane.
Visiting my friend Charlotte in Palestine.
This is a rough schedule for the week:
12 feb. Tel Aviv - Jerusalem
13 feb. Jerusalem - Hebron
14 feb. Hebron, Tel Rumeida - Tulkarem
15 feb. Tulkarem
16 feb. Tulkarem - Nablus - Yanon
17 feb. Yanon - Jerusalem
18 feb. Jerusalem - Stockholm
Visiting my friend Charlotte in Palestine.
This is a rough schedule for the week:
12 feb. Tel Aviv - Jerusalem
13 feb. Jerusalem - Hebron
14 feb. Hebron, Tel Rumeida - Tulkarem
15 feb. Tulkarem
16 feb. Tulkarem - Nablus - Yanon
17 feb. Yanon - Jerusalem
18 feb. Jerusalem - Stockholm
torsdag 8 februari 2007
Tillsammansskap
De rivaliserande palestinska parterna Fatah och Hamas har så enats. De kommer att bilda en samlingsregering, samarbete gjuter asfalt på vågorna? Kanske att det stoppar de blodiga interna palestinska striderna.
På måndag åker jag dit. För att träffa min vän Lotta. Bland annat.
På måndag åker jag dit. För att träffa min vän Lotta. Bland annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)