Gästbloggare: Lotta Angergård
Ok, welcome, säger Hashem där han står i sin trädgård som är full av sopor från den israeliska bosättningen som är hans granne. Trädgården är full av vissna fruktträd som jag först antar befinner sig i vintervila, men sedan pekar Hashem trött på trädens stammar och då ser jag. De är avsågade mitt på stammen, men trädkronorna vilar fortfarande på de anordningar som en gång höll frukten uppe. Nu är det inte längre en vilande trädgård, utan en symbol för övergrepp.
Taggtråd och stenar
Det var år 1986 som de första barackerna ställdes upp bredvid Hashems hus i Tel Rumedia i Hebron. Hösten 2001 blev Hashem och hans palestinska grannar erbjudna en stor summa pengar och green card för att sälja sina hus och sin mark till de israeliska bosättarna i barackerna. Erbjudande avböjdes och två dagar senare stängdes vägarna in till husen av med taggtråd och stenar.
Militärpostering på taket
År 1990 placerades en militärpostering på Hashems tak, en postering som togs bort sex år senare efter att en israelisk människorättsorganisation tagit fallet till Högsta domstolen i Israel. Hashems bror har dock kvar en militärpostering på sitt tak, den har varit där sedan 1998. Svaret på frågan varför militären barrikaderar sig på palestinska familjers hus är "säkerhet", ett svar som jag under min tid här i de ockuperade områdena har förstått verkar legitimera det mesta.
Israeliska fredsrörelsen
Vi har lämnat trädgården och nu står jag inklämd in hörnet i Hashems vardagsrum. I rummet sitter ett fyrtiotal israeler som är på besök i Hebron för att få en bild över situationen. Denna form av alternativ turistresa arrangeras bla av Children of Abraham och Breaking the Silent som är en del av den israeliska fredsrörelsen . Gruppen som nu samlats i Hashems vardagsrum är en blandning av unga och gamla, män och kvinnor. Några kommer från den israeliska fredsrörelsen, andra är privatpersoner med ett intresse för att försöka förstå konflikten mellan Israel och Palestina. Vi står längst väggarna, trängs i soffgruppen och på golvet framför familjens dator. Vi är inbjudna för att se på filmer som visar hur vardagen kan se ut i Tel Rumeida.
Filmvisning
Vi ser på tre filmer som dokumenterats av palestinier och internationella aktörer. Den första visar hur en folkmassa av israeliska bosättare angriper en palestinsk familjs hem. Filmen väcker känslor. Frågorna haglar över Hashem: Har denna film visats för polisen? När hände detta? Var det sommar eller vinter? Har ni tagit filmen till polisen? Har de som attackerat blivit åtalade? Hur kan detta få ske? Varför agerade inte militären som stod bredvid? Hashem svarar tålmodigt att filmen har lämnats till den israeliska polisen som ansvarar för säkerheten i den del av Hebron där Hashems familj bor, men att polisen uttryckt att de inte kan identifiera ansikten på filmupptagningen och därför har inga åtal väckts.
Utegångsförbud
En ung man frågar om det inte varit någon attack på israeler eller bosättare under den perioden då 35 palestinska hem attackerades eftersom folkmassan på filmen ropar "revansch". Hashem förklarar att det hade varit attacker på bosättare under åren, men att det vid denna tidpunkt var utegångsförbud för palestinier i Hebron. Jag står i hörnet och undrar hur man någonsin kan legitimera attacker på enskilda familjers hem.
Attack på skolan
Filmvisningen fortsätter och nu visas hur barn och tonåringar från den israeliska bosättningen Beit Hadassa, som ligger granne med den palestinska flickskolan Cordoba, väntar utanför skolan och ropar slagord om att det inte finns något Palestina. När eleverna och lärarna på Cordobaskolan kommer ut för att gå hem angrips de av knuffar och stenar. Vägen hem blockeras. Jag står i hörnet och ser på filmen som mina kollegor spelat in. Jag svajar och känner en tunghet i hela min närvaro. Barn mot barn! Vad skapar det för samhälle? Jag har fått dessa historier berättade för mig. Hur skolan blivit attackerad, hur stenar och ägg kastas mot de palestinska barnen och lärarna och hur även internationella observatörer är måltavlor.
Overkligt
Den tredje filmen visar hur 75 åriga Mary från Australien, en kvinna som med sin närvaro i Tel Rumedia vill dämpa våldet i området, försöker skydda den palestinska barnen hon följer hem från spott och spe från de israeliska bosättarna. Men Mary får sig en törn själv och faller. Filmerna vi just sett känns overkliga. Men det är verklighet. Filmerna från Hashems grannskap är slut. Alla står tysta. Hashem tar till orda igen och pratar om vikten av att börja prata - palestinier och israeler. Tillsammans kan vi skapa fred, säger han. De israeliska besökarna ställer nya frågor: Har detta visats i TV? Här kunde ju ansikten identifieras, har någon blivit åtalad och fälld? Var fanns barnens föräldrar?
Shabbat Shalom
När frågorna är slut tackar Hashem för besöket och avslutar med att säga "I want to say to you all, Shabbat Shalom”, may the peace of the Sabbath be yours. I trädgården utanför Hashems hem startar samtalen. Det här är människor som jag aktar högt. Att som israel och jude orka se de övergrepp som sker av den egna staten i de ockuperade områdena kräver mod, intresse och kraft. Att orka lyfta sig upp till en nivå av försoning och förståelse.
Lotta Angergård
Ekumeniska följeslagare
Placering Hebron/Al Khalil
E-post: langergard@hotmail.com
www.skr.org/foljeslagare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar