Att ärva sin lott

Vi härmar USA. Igen. Den amerikaniserade politikska debatten fokuserar på person, inte innehåll, vilja eller kraft. Så känns det efter en vecka med ordförande Pers(s)on. Nepotism är okej, så länge vi vaggas in i tron att alla har samma möjligheter. Vi härmar efter, så känns det just nu (igen) med det nya beskedet om att Göran Johanssons dotter lyfts som namn på ny s-topp i Göteborg.

Att ärva sin lott är bekvämt och tryggt, ingen motsätter sig det. Folk blir inte särskilt upprörda ens, det uppfattas som en normal del av hur saker och ting är.

Son går efter far, i USA. Frun lanseras åtta år efter mannens avgång. Johhansson, Bodström och Bohman – Bildt. Det var inte bara Faraos påud som gjorde att sonen till en skomakare blev skomakare. Ghandi, Ghandi, Ghandi har för alltid (känns det som) styrt Indien. Klansamhället finns utanför mellanöstern. Svågerpolitik och möjligheter för dem som redan har. Vanligheter.

Vi måste börja fundera vad vi egentligen tycker representation ska betyda i vårt demokratibegrepp, över hela världen – också i Sverige. Det är inte bara patriarkala maktstrukturer som är svåra att se, för den som har makten och möjligheten.

Om jag fick rösta skulle rösten falla på Barack Obama och Ewelina Tokarczyk. Inte Clinton 2. Inte Johansson 2.