Skapar siffror känslor?

Idag har jag föreläst om Milleniemålen. Jag gör det rätt ofta och rätt bra, om jag ödmjukt får säga det själv. Jag börjar alltid glad i hågen. De första milleniemålen igenom så visar jag på vilka nya prioriteringar milleniemålen skapat i budgetarbete i de fattigaste länderna. Hur kvinnor och mäns jämställdhet blivit en faktor som idag mäts i fattigdomsbekämpning. Hur helt plötsligt graviditet (och ibland också SRHR?) hamnar på världspolitikers agenda. Aldrig tidigare har det funnits en mer välutbildad generation än dagens unga. Jag lyckas förmedla bilden (som är sann) att världen på många sätt blir bättre. Sedan milleniemålen kom till har 500 miljoner människor lyfts ur extrem fattigdom och 300 miljoner människor lyfts ur hunger. Siffrorna bland de första milleniemålen kan i och försig föda en viss hopplöshet. Om Subsahara fortsätter i dagens tempo har de nått målet att halvera den extrema fattigdomen först år 2147.

Very well.

Sen närmar jag mig slutet av föreläsningen. Det är alltid som att jag glömt bort hur upprörande siffrorna kring mål nummer 8 är. Milleniemål 8 skiljer sig från övriga mål av flera olika anledningar. Det är det målet de politiska företrädarna för Sverige, Europa och den rika delen av världen har ett tyngre ansvar för. Det handlar om vårt maktövertag, det handlar om vårt ansvar och det handlar om våra prioriteringar. Milleniemål 8 skiljer sig också från övriga mål genom att inte vara tidsbestämt och indikatorerna är svårmätbara. Varför är det så att målen och de indkatorer som vi i den rika världen ska uppnå är så diffusa?

Milleniemål 8 handlar om att utveckla ett globalt partnerskap för utveckling. Det handlar om bistånd, om handel och att i de internationella institutionerna skapa ”good governance”. Vi formulerar vackra gemensamma utvecklingspolitiska plattformar. Men siffrorna visar annat än ord. Så förbannat äckligt.

Så förbannat äckligt är det att det totala biståndet 2005 var drygt 110 miljarder dollar, samtidigt som OECD-ländernas jordbrukssubventioner uppgick till drygt 385 miljarder. Så förbannat äckligt är det att 520 miljarder skulle kunna frigöras om en överenskommelse av sänkning av tullar skulle kunna nås i WTO. Äckligt därför att det är de med maktövertag och pengar som bestämmer att det inte ska göras, samtidigt som vi (ni? de?) förskräcks över fattigdomen, eller maktgalna politiker i Afrika som inte utkrävs på ansvar. Jag önskar att det inte var så att 1000 miljarder dollar lades på militärutgifter varje år.

1960 var den afrikanska kontinenten en exportör av livsmedel. Idag importerar de 1/3 av allt livsmedel de använder på kontinenten. Kan det vara av betydelse att varje mjölkko i Europa lyfte 100 gånger så mycket pengar i bidrag contra det bistånd en enskild bonde i södra afrika får. (allt baserat på Europas egna siffror om mjölkkostöd och jordbruksbistånd)

Egentligen är det inte siffrorna som triggar igång den agiterande Åsa och mina svarta ögon. Det är dubbelmoralen våra företrädare har. Det är förtroendet vi fortsätter att ge dem. Det är okunskapen, ibland oviljan av att se sanningen.

Arg, ledsen, trött och ensam i Luleå.